Steg för steg

Såhär i tider där mobbing och utanförskap finns på alla plan så vad passar då bättre med en tänkvärd låttext om hur det är att bli mobbad/kränkt.

Varför mobbar de Sara
av: Britt A Nilsson

Lilla Sara var inte alls glad
men gick ändå till skolan var dag
Hon sökte en gemenskap men ingen,
förstod, hon fick bara hugg och slag
För hon var blyg och tyst
kunde ej sig försvara
hon var annorlunda och det får man ej vara

När hon ej kunde läxan perfekt
då retade de henne direkt
Visst kunde hon svara
men de vågade ej Sara
Hon skaka av rädsla och skräck

Ingen vill va hennes vän
och frågar man varför så svarar
de bara, hon är ej sådan som
skolbarn ska vara

Ingen förstod att hon led, de
psykade henne, de sa hon var
feg och hon fick aldrig va ifred

Tänk att ingen alls kunde förstå
vad som höll på att hända ändå
Hon ville ej leva, hon orka ej mer
men det tänkte ingen uppå

Den dag hon ej fanns kunde
ingen förklara varför ska sånt
hända – varför mobba de Sara

Hon var inte så tuff och så hård
som de andra på skolans gård
nu ångest de känner för de mobbade henne
hon hade ju ingenting gjort

Ingen vill va hennes vän
och frågar man varför då
svarar de bara, hon är ej
sådan som skolbarn ska vara

Ingen förstod att hon led
de psykade henne, de sa hon var feg
och hon fick aldriv va i fred

Det tisslas och tasslas bakom någons rygg
en rådvill kollega som ej känner sig trygg

Det viskas det skrattas så fryses någon ut
nån svettas nån våndas nån står inte ut

Alla som ser det är glada att slippa
man glömmer den saten och vidare trippa

Det pekas det klagas, ja allting är kass
det felas det velas kritiken är vass

Men vem är då så felfri? Vem är då så bra?
Vem är det som driver och i tåtarna dra?

Hur kan man nu mobba? Hur kan man nu svika?
En nära kollega på väg att ge vika

Tänk nu på detta, hur skulle det vara?
Alldeles ensam, vem skulle det klara?

Så ta er i kragen och sluta idag
det känns bättre att hjälpa än stjälpa en svag
– Robert Brunkener –

Ibland känns det som allt spretar åt olika håll. Det som inte känns som det spretar är att jag vet att jag både vill och behöver göra något för att må bra, något där jag kan vara den jag är och slippa spela teater. Visst det behöver inte vara fel att spela teater om det är ibland men att ständigt behöva göra det – det är inte hållbart och jag som person varken mår bra eller utvecklas av att göra det. Det gäller dock att finna hanterbara sätt och möjligheter mot något annat och viktigast av allt att våga ta steget. För om jag inte vågar ta steget mot det jag tror på så kommer det fortsätta spreta. Det här låter ju lätt men om det är så lätt så varför är det då inte bara att göra?

Det finns alltid fler aspekter på en sak och att bara kasta sig ut kräver både mod och att förutsättningarna finns. Om något av det saknas så är det betydligt svårare. Jag vet att jag både vill och behöver gå min egna väg men jag bromsar mig för att jag inte har förutsättningarna att göra det. Nog för att jag är van att klara mig på egen hand så är det samtidigt tufft att göra det, att alltid svälja, att bli tystad när jag ska berätta något eller bara vill bolla en tanke för att känna hur den känns. Om jag aldrig får göra det – ja hur ska jag då våga sluta bromsa mig själv?

Det är återigen med en klump i magen jag finner kudden och inte vet hur morgondagen kommer att gå, kommer jag att orka eller behöver jag sluta mig som en mussla för att orka mig igenom dagen? Det positiva är att jag, om inget konstigt händer, är klar med två stora mål före jul och det känns skönt men fortfarande finns frågan där – var är jag, är jag osynlig för att jag är stark och inte accepterar, eller…

Ja så var det då det här med att tro på sig själv och faktiskt göra det jag tror på och vill. Varför ska det vara så svårt att våga lita på vad hjärtat säger? Jag gjorde ett test för ett tag sen vilket tydligt visade att både hjärta och hjärna ville åt samma håll så vad väntar jag på? Jag vet ju att jag vill, jag vill byta inriktning för att sluta sitta fast, för att må bra och för att göra vad jag tror på och brinner för. Så här i slutet av året tar jag sista stegen och avslutar två stora mål, vilket ökar förutsättningarna för nya steg och möjligheter enormt.

Jag vet att jag vill men det räcker inte, jag måste också vara helt säker på att jag tror på mig själv och det jag brinner för, är jag det? Jag har länge trott att jag är helt redo men nu när det börjar närma sig så känns det som att jag tvekar. Fast jag vet att jag vill, att det är dags och våga ta steget och om det är nödvändigt bara slänga sig ut och köra på…
Känner du igen dig i att det kan vara svårt att våga tro på sig själv och det man vill när det gäller att ta nya steg och bryta loss från något gammalt?

Men jag vet att jag måste, måste för att inte falla och gå under, jag vet att jag vill och att jag kommer att göra det och jag kan ju alltid falla tillbaka på det där testet som så tydligt visade att jag har både hjärta och hjärna som vill åt samma håll, så vad väntar jag på? Nu tror jag att jag ska ta hjälp av drömvärlden och be den om svar om vad som väntar, så får vi se om det kan hjälpa lite på traven…

… men en sak vet jag, jag vet att jag vill och att jag är på väg!

Vad passar bättre än ett reflekterande inlägg såhär mitt under helgen som för många ägnas åt eftertanke och minnen till nära och kära som lämnat. Då passar det bra med en reflektion över att gå sin egen väg – för det är ju på sätt och vis det de som gått vidare har gjort på sitt sätt och lämnat efter sig ett arv som du, jag och någon annan kommer att förvalta, utveckla och förnya. Bilden på en fullmåne som gömmer sig bakom en massa träd, vilken togs på en annars mörk bilväg en kväll för någon vecka sedan – det var lite läskigt att gå där just då, helt ensam men med då kom den beskyddande, stora svarta hunden fram och bara fanns där – och det kändes betydligt lättare att ta sig den sista vägen från bussen och hem.

Det här med att gå sin egen väg är inte alltid så lätt för det finns mycket som kan vara eller upplevas som bromsklossar. Men någonstans är det väl så det ska vara för att ta sig vidare och framåt, eller? Samtidigt så är det också en utmaning att våga gå mot det jag vill och brinner för så för mig är det alltmer en omöjlighet att gå någon annans väg. Den raka, förutbestämda och sega vägen känns alltmer trist och tråkig – och inte nåt jag det jag vill genom att fortsätta följa den så – för mig är det självklart att följa dit jag vill och då också börja gå min egen väg.
Vågar du gå din egen väg, även om den känns mörk och lite läskig?

… är det att alltid prestera, verka cool eller att ha en fasad utåt? Att vara stark är det att känna sig sprucken, trasig och instängd? Instängd i sig själv för att prestationskraven på sig själv är så höga – höga så til den grad att det jag vill blir lidande och det blir tvärstopp? Att vara stark är det att aldrig visa känslor eller känna att det inte är tillåtet att våga vara sårbar, liten och rädd? Att vara stark är det att förminska sig själv till förmån för vad som är bra för andra? Att vara stark är det att aldrig säga nej?

Jag har nog alltid setts som stark, tuff och att jag står för den svaga, vilket är bra egenskaper – till en viss gräns. Jag vet att jag är känslig, en känslighet som väldigt få vet om eftersom jag har så höga krav på mig själv och det jag gör. Om det inte är/känns perfekt så stänger jag av, visar inget och ställer ännu högre och hårdare krav på mig själv. Om något ”träffar” så sluter jag mig som en mussla och visar inget utåt medan insidan gråter och jag kämpar ännu hårdare. Visst jag är stark, tuff och kämpar för den svaga men alltför ofta glömmer jag bort mig själv – för var finns jag i allt jag gör, var finns jag i de hårda kraven jag ställer och var finns jag när det gäller att våga ta stegen mot att göra det jag vill och inte bromsa?

Den bedövande ensamhetskänslan finns där alltför ofta, jag som tidigare gjort massor för mig själv för att jag velat och inte haft ont ett dugg av att göra saker just för mig själv – jag orkar sällan göra något för mig själv längre fast jag vill komma igång med träningen igen – jag vet att jag saknar det men jag orkar inte ta steget över tröskeln trots att jag vet att jag blir härligt trött, sover bättre och blir lugnare. Jag orkar inte visa att jag gråter på min insida trots att utsidan är glad, framåt och engagerad.

Jag har provsökt för studier till våren och kommer jag in redan då, kommer jag våga ta steget att säga upp mig om det behövs eller stannar jag kvar i det jag är, söker till hösten och plågar mig igenom ytterligare några månader? Att faktiskt bryta från det som jag inte vill till att gå mot något jag vill?

Jag vet inte om jag håller med om att det är starkt att altid prestera, verka cool, visa en fasad, känna sig sprucken och trasig – instängd i prestationskrav. Det verkar sundare att lyssna inåt och våga göra det jag vill men varför är det då så svårt när jag nu vet vad jag vill, vad jag borde men ändå inte gör?

… men om allt är ett val och jag blir utsatt, då väljer jag att bli det eller? Om allt är ett val och jag väljer att stanna i utsatthet och offerskap så väljer jag det kanske för att jag inte vet vad jag har för alternativ att välja mellan. För inte är det väl så att jag väljer att vara ett offer för att det är bekvämt att vara det? Jo, ibland så tror jag att det är just så – att det finns de som väljer att stanna i en offerroll för att det är bekvämt att vara just där, för att slippa ta det fulla ansvaret för sig själv. För det är ett ansvar att välja att gå vidare mot nya mål och möjligheter vilket inte alltid behöver vara ett enkelt eller självklart val.

Det krävs mod att välja att gå en annan väg, det kanske också krävs att bryta upp från något som känns tryggt och säkert men om det nu är att välja och gå från en utsatthet så borde det vara ett relativt enkelt val för vad kan bli sämre? Tänk dig själv om du är på en arbetsplats där du blir utsatt för kränkande behandling i stort sett dagligen, skulle det inte vara skönt att välja bort den och göra något annat istället? Något där du får vara den du är, göra något som utvecklar och framförallt få må bra. Vem skulle inte vilja välja att ha det så? Jag vet nu att jag valt att ta nya steg bort från utanförskap, bort från utsatthet och bort från offerrollen – jag ser inte något konstruktivt eller utvecklande av att vara där. Däremot ser jag att om jag valt att vara kvar i något av det, då hade jag själv valt att vara ett offer och också fått ta de konsekvenser av att välja just det…

Visst är det tufft i många lägen, visst är det tufft att hamna i ett utsatt läge och visst är det tufft att förstå att utsattheten är en kränkning. Men någonstans är det ännu tuffare att stanna kvar i den och inget våga göra för att nå en förändring för hur kommer du att må om du stannar kvar i det ohållbara? Oavsett vad det handlar om så är det bäst att välja det sunda, det som får en att må bra – men trots det så finns det alltför många som väljer offerrollen. Varför då? Kanske för att det är är bekvämt, de vet vad de har men inte vad de får eller för att slippa göra något och istället lägga allt på någon annan.

Visst, jag vet att det finns förövare som är onåbara och som vill skada andra men den som blir skadad/illa behandlad har en möjlighet att välja att stanna kvar eller att gå. Oavsett vilken situation det än handlar om så finns det ett val att lämna eller stanna i en offerroll, det är bara mer eller mindre lätt att se och ta sig ur. Jag är en levare, alltså en som varit utsatt och gått vidare och visst jag bär på ärr som alltid kommer att finnas där. Jag har också valt att nå vissa delmål innan jag helt lämnar det som varit riktigt tufft en tid men jag har också lärt mig en hel del som jag aldrig skulle ha fått kunskap om ifall jag inte varit där. Jag är heller ingen överlevare – för vad jag vet så lever jag i allra högsta grad och jag vill, om jag kan, vara en inspiration till att våga. Våga, vägra vara det där offret – våga ta steget och bli en levare, våga se det tuffa som en kunskap som kan användas till något bra.
Vågar du lämna offerrollen och vara den levande, inspirerande individ som du är?

Att våga vara sig själv och stå för det som jag tror på är inte alltid lätt och inte heller självklart enkelt. Som de två fåglarna som simmar helt fritt i vattendraget på bilden, vet inte vad det är för fåglar men de verkar inte bry sig ett dugg om att det går människor förbi på motionsslingan hela tiden utan vågar helt vara sig själva där de flyter omkring. Det är däremot inte lika självklart för någon som varit utsatt och kränkt att våga lita på och vara sig själv även om faran är över.

För mig har det varit en lång kamp att vara där jag är idag men jag känner fortfarande att det många gånger är tufft och då har jag ändå kunnat lämna en hel del bakom mig. Trots det så dyker det upp minnen som jag fortfarande inte har kontroll över men även känslor som tycks komma från ingenstans. En känslighet som jag lär få lära mig att leva med, lika mycket som jag får fortsätta att öva på att våga vara mig själv. Det där med att ta emot och bara acceptera om någon säger något positivt – det är bara så svårt – men med övning i massor så ska även det gå.

Jag är nog lite galen som på något märkligt sätt tagit mig upp till ytan från ett utanförskap med trakasserier på olika sätt utan att egentligen aldrig ha sagt något till någon. Men kanske är det just det som fått mig att våga kräva stöd och hjälp? Självklart har jag fler än en gång undrat om jag är minst sagt galen och hur jag klarat det – men nu börjar jag våga vara mig själv alltmer fast jag känner att det är en bit kvar för att våga lita på det fullt ut.

Vad tänker jag då jag skriver ansvar, kontroll och struktur? Det jag menar när jag säger det är att dessa tre ord hänger ihop men de kan också vara skadliga om de används på fel sätt. Självklart är det bra att ha både ansvar, kontroll och struktur men om det går för långt så kan det istället bli svårhanterbart. Alla känner vi nog någon som har ett extremt kontrollbehov och vet hur tufft och krävande det är att vara med en sån individ men har vi någonsin tänkt tanken att det extrema kontrollbehovet kan övergå till att bli en form av mobbing? Tänk såhär, om någon har ett så stort behov av kontroll att denne inte litar på någon och istället letar minsta lilla fel, vill vara den som är främst och som inte släpper fram någon annan utan kanske till och med försöker trycka till och finna minsta lilla brist hos den individ som känns som ens motståndare – ja då är det faktiskt en form av kränkande behandling.

Det är inte ok att ha ett så extremt kontrollbehov så att det går ut över någon annan, då är det dags att ta hjälp och jobba med sig själv. Det är inte på några villkor ok att kritisera så till den grad att någon håller på att tappa gnistan. Det är då andra behöver hjälpa till att se och våga säga till att det inte är ok. Men vad är det som gör det så svårt för andra att våga se, att våga stå på den utsattes sida?

Den som har en ansvarskänsla och som vill framåt i sakfrågan den personen har inga problem att våga men alla andra som inte vågar och som blir tysta av individen med kontrollbehov – de vågar inte säga att det är fel utan lämnar eller mår dåligt. Så du som vågar det är du som är stark medan du som bara står tyst och tittar på, du är en medlöpare som tillåter det som händer samtidigt som du får någon annan att må dåligt för att den utsätts.

Jag vill med detta inlägg ge en tankeställare till dig om vad du är när du ser någon som utsätts, oavsett i vilken situation det är – nästa gång kanske det är din tur och vad skulle du då helst önska att andra gjorde, stå på din sida eller stå och titta på?